Skriva för nytta eller för skrivandets skull

Sitter och sliter med att slutföra en dokumentation eller "bok" om arbetet med jämställdhetsintegreirng som jag varit projektledare för i sex års tid. Under olika perioder har jag kallat skrivprojeketet för dokumentation eller bok, helt beroende på hur självförtroendet varit upp eller ner. Självförtroendet i sig har berott på hur mycket jag suttit med skrivporjektet och hur det gått just då. Nu ärä jag i alla fall inne på slutampen och har kvar nån enstaka artikel som ska skrivas och några stycken som ska kompletteras, sen är jag klar...eller klar? Det kommer till en hel del redigering innan manuset är klart, men jag börjar i alla fall se slutet.

Skrivprojketet har i perioder varit lustfyllt, de stunder när jag har haft tid att ägna mig ät det helhjärtat och det funnits i ett flöde i skrivandet. Andra gånger har det varit mer ångestfyllt, stirrandet på ett tomt ark på skärmen eller i blocket, utan att få ur sig en enda vettig stavelse. De stunderna har jag velat ge upp och lägga ner, tänkt att jag är ingen skribent, det är bara som jag tror. Men i grund och botten tycker jag om att skriva, gillar att fomulera ord och tankar med pennan, skriva tills handen krampar eller tills tangentbordet blir suddigt. Det finns ett bekräftande av sig själv i att skriva, det är bara jag och mina tankar och ingen ting utanför får störa.