Jag har funderat en hel del på mammarollen efter att ha surfat runt på olika bloggar och läst om mammor som är arga. Känner också igen mig i den rollen, som mamma som får ett hysteriskt utbrott för att det blir för mycket av allt. Är det verkligen så att det är kvinnans lott att stå för att vara arg i familjen? Pappa är den som leker och busar och är kul, medan mamma tjatar om städning, att äta upp maten och dessutom blir arg när saker inte fungerar. Vilka signaler ger det till våra barn? Utifrån ett jämställdhetsperpspektiv vore det väl skönt om mamma kan busa och leka och pappa tjata om att plocka upp saker.
Men det kanske inte alltid är så att mamma tjatar och är arg. Det kanske bara är den upplevelse man har som mamma eftersom det tar mycket energi från en att vara sån. För mig är det så att jag tappar tålamodet fortare än pappan, jag vill att saker ska gå fort, utan bråk och strid och blir frustrerad när det inte gör det. Pappan har mer tålamod med barnen och lirkar mer med dem istället för att säga ifrån, men jag tror faktskt att båda sätten fungerar. Men hos mig skapar det lite dåligt samvete att inte ha tålamod.
4 kommentarer:
Hos oss så vet bonusarna precis hur dom ska få igång mig och dom trycker jämt på dom rätta knapparna.. å jag går på det varenda gång. Jag skäller och gnäller och tycker inte alls att det är roligt.
Med Ester så är det ju lite annorlunda iom att hon är så liten än. Jag kan vara spyless på henne och bara vara sur när Esterspappa kommer hem och då skiner hon upp som en sol och allt är sååå bra. Då blir jag oxå arg... eller ...
Jag fattar ingenting...jag är ALDRIG arg...och leker och busar alltid med barnen fastän jag är kvinna. Jag står med förklädet och middagen på bordet när mannen kommer hem, tar direkt hans matunika och kysser honom välkommen. Självklart är bullarna ljumma och doftar underbart när barnen ramlar in i hallen...leende säger jag till dem:
- Ta in alla era kompisar på bullar och mjölk, släng bara av er väskorna och kläderna...dom plockar mamma upp.
Mina kinder skiner av rosighet och lycka, skulle passa perfekt in i reklambilden på ert köksbord.
;0
Jag tror inte det handlar om tålamod, så där kan du vara lugn. Av egen erfarenhet (är inte pappa men Killfröken med strax över tusen elever som jag regelbundet träffar genom praktik/ vikarierande på olika skolor) handlar det mer om hur mycket tid man spenderar med barnen.
Blir ajg väl en gång trött på ett visst barn tar det mycket kraft och professionell självförtryck för att kunna hitta tillbaka igen.
Alltså: det kan nog bero på att mammorna är de som (tyvär) spenderar mer tid med barnen.
Sen är et inte att föringa att ni tror att samhälelt förväntar sig mer av er, vilket mycket väl kan vara sant, det ökar pressen mer.
Trevlig blogg förresten
//killfröken
Esters mamma, jag vet hur det känns min bonus är fyra och ett halvt år och har ett mycket hetare tmeperament än mig, men vi går i gång på olika saker och därför krockar det ibland. Dessutom vet barn fort vilka kommentarer som tar ordentligt....
Annis, jo det är precis den bild jag har av dig....men man får ju vara glad om man fixar en eller två av sakerna i reklamvilden :-)
Killfröken, kul att du hittat hit.Jag tror att du har rätt i det du säger, om vi mammor hade mindre krav på oss själva kanske vi inte behöver vara så arga...
Skicka en kommentar